La Rosiere - Vi testade området.

Snöesäkra La Rosiere. Men även när jag försöker skala bort broschyrsnacket och försöker vara objektiv, står La Rosière som en pärla, som jag verkligen – och då menar jag verkligen – gärna vill tillbak

Självklart ska man vara försiktig när man som journalist är inbjuden till en skidort och ska skriva om det. Du får träffa A-laget av sweet-talkers, de bjuder på gratis middagar, de ställer en gratis skidguide till rådighet och behandlar dig så bra att du till sist känner att det här är den bästa skidorten i världen. Men även när jag försöker skala bort broschyrsnacket och försöker vara objektiv, står La Rosière som en pärla, som jag verkligen – och då menar jag verkligen – gärna vill tillbaka till.

Härligt lugnt på kvällen 

Det skadar inte heller att La Rosière är en ”riktig” stad, som ursprungligen var en Alpage, där herdarna bodde med deras boskap och får på sommaren. I dag bär staden naturligt nog prägel av att vara en skidort med sportbutiker, en del restauranger och det som nu hör till en skidort.

När det är sagt, slår stadens hjärtrytm inte direkt i galopp. Här finns bara ett fåtal barer och efter klockan nio på kvällen är här – ursäkta mig – härligt lugnt. Så är du ung och full av adrenalin och på jakt efter fest och färger är detta nog för lugnt för dig. När jag på väg upp i liften frågar turistkontorets chef, Pierre Sejalon, vem La Rosière framförallt appellerar till, drar han upp Oakley-glasögonen och säger: ”Familjer”.

Lustigt nog appellerar turistchefer nästan alltid till ”familjer”, oavsett vilken skidort man befinner sig på. Till och med ett utpräglat ungdomsparadis som Val Thorens vill gärna kalla sig en familjeort. 

I detta fall vill jag säga att La Rosière inte kan jämföras med österrikiska ställen som Wagrain och Serfauss, om vi med familjer menar barnfamiljer. Även om det här finns en barnskidskola, gratis barnlift, Magic Carpets, osv., finns det inte ett överflöd av barnaktiviteter och snowparks, man ser på orter som för allvar satsar på småttingar.

Varför inte bara säga att La Rosière passar bra för alla andra än de som har små barn och de som kräver nattklubbsliv? 

Skidåkning för alla smaker 

För jo, här finns skidåkning för alla smaker och för alla duktighetsnivåer. Terrängen går mellan 1 850 och ca 2 600 meter. Min misstanke var därför att en så solbadad skiddestination – och som inte har den särskilt högt belägna skidåkningen - ofta får slask-problem. Men alla jag pratade med nekade till detta. En någorlunda neutral skidinstruktör sa att det verkligen inte är något problem. Både för att staden ligger på 1 850 meter. Och eftersom det finns massor av norrvända pister om de södervända skulle bli lite tungkörda fram på våren.

För mitt vidkommande var det också först när jag åkte ned för den enda pisten som slutar i 1 200 meters höjd att jag upplevde lite tung snö. Och det var till och med fullt ös på marssolen och bara ett par graders frost i La Rosière. 

I hela resten av skidterrängen var snön inte mindre än perfekt. Och den låg i metertjocka täcken vart man än tittade. Enligt skidinstruktörernas chef, Simon Atkinson - en mycket sympatisk engelsman som ägnade en hel förmiddag på att visa mig runt på pister och offpist - var jag inte ens vittne till en särskilt snörik vinter. 4-6 meter snö är vad man räknar med varje år. Och skidsäsongen slutar först långt in i april. 

Åk skidor in i Italien 

Om du tittar på en pistkarta kommer du se att La Rosière hänger ihop med det italienska skidområdet La Thuile. Det tar bara en halvtimme att åka skidor till La Thuile. På vägen passerar du ett par toppar. En av dem huserar ett fort från första världskriget där de franska alpin-soldaterna vaktade gränsen till Italien – även under andra världskriget. Här får du också en av de närmsta utsikterna till Mont Blanc som du kan få från någon skidort. Här ser du berget från den italienska sidan. 

När La Rosière kort sagt står för den knappt så krävande delen av pisterna med en svag övervikt av blå pister, bjuder La Thuile på mer hardcore pistskidåkning i den röda och svarta delen av skalan. Här kan du testa din styrka i benen med World Cup-pisten: 3 Franco Berthod som tre veckor innan min ankomst hade lagt snö till kvinnornas World Cup i störtlopp. Störtloppspisten går för att vara lika svår och farlig som den legendariska Die Streif i Kitzbühel.

Mina värdar från turistkontoret gjorde ett stort nummer av att betona hur spännande det är att åka in i Italien och uppleva en heeelt annan kultur och heeelt annorlunda mat. Ja okej, jag förstår vad de menar. Men som skidåkare tänkte jag inte särskilt mycket på det. För mig betyder sammankopplingen mellan de två skidområdena framförallt att jag som skidåkare har tillgång till 160 pistkilometer i alla färger.

För mig klingar det däremot sött i örat när min skidguide, Sebastian, berättar att La Thuile mest används som skidweekendort av italienarna. På vardagarna är det väldigt få skidåkare i området, vilket skidgäster i La Rosière kan få glädje av. PS: La Thuile har inte längre status som tullfritt område. 

Ja och så har skidåkare med pengar över lätt tillgång till heli-skiing här i gränsområdet. Heli-skiing är förbjudet i Frankrike. Men då gör de franska skidguiderna bara så att de hyr helikoptern på den italienska sidan. Du kan till och med sättas av på en bergstopp och åka offpist tillbaka till La Rosière utan att bryta några regler. Tricket görs också från andra franska destinationer. Men här ska du veta att du ska betala för en åk/helikoptertur till Italien först. I La Rosière kan du göra turen på skidor gratis. 

På skidor i "de öde alperna"

Något av det bästa med La Rosière och La Thuile är att man bara i sällsynta fall har liftköer. Framförallt på mittenpartiet mellan de två orterna är det som om man åker skidor i de öde alperna. Och lyfter man blicken bort från de preparade pisterna finns det här – vart man än tittar – fantastiska möjligheter för både offpist och skitouring på orörda bergsryggar med metertjocka mjuka snötäcken. 

Och offpist i alla svårighetsgrader. Allt från de vansinniga branterna på norrsidan bakom fortet till mjuka täcklandskap med svag lutning där man lugnt och stilla kan öva sig på offpist-tekniken med att trycka skidorna innan svängen och sedan sväva. 

Jag förstår vad turistchef Pierre Sejalon menar när han säger att en av hemligheterna med La Rosière är att skidområdet har fått lov att utveckla sig långsamt (läs: de har inte haft råd till annat): Liftsystemet har inte vuxet så mycket. Det finns de nödvändiga liftarna och inte fler än det. Det finns bra restauranger i terrängen men de ligger med ett bra avstånd mellan varandra och med fantastisk utsikt. Ät eventuellt lunchen på den ”hemligt” belägna Lo Riondet på pist 7 inte långt från La Thuile. Och njut ett glas seneftermiddagsvin chaud på L’Antigel precis ovanför La Rosière. Här är en fantastisk utsikt över dalen och ända ned till La Plagne. Och du har högst en minuts skidåkning ner till staden.

Även om jag inte alls önskar att utvecklingen speedas upp så hälsar jag ändå en kommande sittlift välkommen. Efter planen ska den invigas till 2018-säsongen. Den kommer öppna en helt ny högerflank i La Rosière med röda och svarta pister i en väldigt spännande terräng. Samt paradisiska offpist-möjligheter längs hela bergsryggen.

Ett tips till de erfarna skidåkarna kunde därför vara att vänta till 2018 med att upptäcka La Rosière. Men det finns mycket att prova på redan nu.

Hitta mere information om La Rosiere här.