Skidsafari i Dolomiterna

En berättelse om skidsafari i Dolomiterna av Jörgen Fagernäs, före detta skidsafariguide.

Resebyråer som erbjuder skidsafari: Slopestar.se

"Varför i helsike är det inte någon som åker skidor i Cortina?" Niller tittar förundrat ut över de nästan folktomma pisterna från sin plats i sittliften. Han har rätt; det är faktiskt förvånansvärt få skidturister som har valt att ägna denna vackra vinterdag åt att få svett på pannan i det här gamla legendariska skidområdet. "De sitter säkert på en åttastjärnig restaurang och käkar ostron medan de håller ett vakande öga på sina Ferrari-bilar ute på parkeringsplatsen", säger Niller och skrattar.Vi klagar i alla fall inte över att så få har kommit till dagens festliga strapatser. Det är ingen trängsel någonstans och man kan bara åka på! Pisterna i Cortina d'Ampezzo är fantastiska – från de välpreparerade breda självförtroendepisterna som slingrar sig idylliskt ned genom skogen till staden, till de fruktansvärt branta nedfarterna där det uppstår en spontan lust att stanna till och njuta scenariot!

Tredje dagen

Vi är på tredje dagen av vår femdagars skidsafari och stämningen är i topp. De tretton gästerna och de två guiderna Niller och Jörgen (undertecknad) fortsätter att lägga åtskilliga kilometer härlig snö bakom sig på vår rundtur i de spektakulära Dolomiterna i norra Italien. Jag tänker tillbaka på lördagsmorgonen, då vi alla träffades på informationsmötet i baren på Pension Ester i Canazei. De stackars gästerna hade precis klivit av bussen en timme tidigare, efter tjugo timmars bussresa, eller så hade de suttit i egen bil de mer än 150 milen från Sverige. De flesta såg lite slitna ut, men alla var ivriga och ville packa ryggsäcken och komma iväg.

10 grabbar och 3 tjejer på 5-dagarstur.

Gruppen bestod av tio grabbar och tre tjejer i ålder mellan 20 och 50 år, så någon jämn könskvotering var det inte just tal om. Dagen innan hade Niller till min fasa berättat att tre av deltagarna var snowboardåkare. Jag kom allt för väl ihåg de många dagsturerna jag åkt med väntetid efter varje lift, eller på varje staksträcka där "snösurfarna" satt på baken och fumlade med bindningarna. Men mina fördomar blev verkligen motbekräftade. Våra snowboardåkare var alla tre några stora starka bjässar som kunde få bra fart på brädorna över de plattare sträckorna. Behövde de gå några meter tog de bara brädan över axeln, och det hördes inte ett minsta pip från dem.

Tid till ölpauser och gemenskap

Det visade sig snabbt att vi hade ett gäng som ville åka mycket skidor, men som också var intresserade i den sociala sidan av turen. Det frågades, med lagom mellanrum, efter ölpaus och det pratades livligt på kors och tvärs av tidigare grupperingar.

Niller hade på förhand gjort en cirka-tidsplan, således att väntetiden de få ställen där vi skulle transporteras inte blev för lång. Vi utväxlade nummer på mobiltelefonerna, även om förbindelsen i bergen inte alltid är att lita på.

Efter turen genom Arabba och över Padonpasset gled vi från foten av Marmolada-glaciären i lagom sakta mak ned genom den få meter smala ravinen med de fantastiska istappsformationerna till den "glömda" staden Sottoguda. Vi kom självklart för sent till den första busstransporten. Vi hade en ofattbar tur att det lilla kaféet vid hållplatsen precis hade öppnat, så väntetiden blev inte alls spill av tid trots allt!

En försvann – meeen hittades snabbt igen ?

I det härligt isolerade skidområdet mellan de två imponerande bergen Civetta och Pelmo var den första som kom bort, inte överraskande, undertecknad. Jag hade inte mobil med mig så här fick rutinen råda. Niller hade berättat för gruppen att vi två har åkt skidor ihop i så många år att han kunde förutse mitt nästa drag, nämligen att åka ned till närmsta bar. Sagt och gjort. En timme senare möttes vi till en återföreningsöl - jag själv med skälvande underläpp och massor av dåliga ursäkter. Vid fyratiden var de flesta mätta på dagens skidåkning och vi åkte ned till Rifugio Pala Favera, där vi snabbt inkvarterades.

Kvällens måltid, samt en hel del härligt rödvin, bröt de sista barriärerna mellan gästerna och det skrattades och skröts med mycket röda kinder ända tills batterierna på de sista nattsuddarna hade tagit slut.

Utsikt över Alleghe-sjön

Söndagsmorgonen efter frukosten bjöd på skidåkning i härligt väder i det imponerande panoramalandskapet. Med utsikt över Alleghe-sjön, som bildades år 1771 efter ett våldsamt bergskred, med dess smaragdgröna spegel, så var strapatserna ledsagade av breda leenden och många kamera-klick. En av våra deadlines i dag var att hinna med skidbussen från spökstaden Pescul till "passet som tiden glömde" - Passo Giao.I alla fall var liften ett forntidsminne som mest av allt hörde hemma på Veronas tekniska museum. Alltså liften!!!

Påstigning med 25 litersryggsäck på en lift anno ca 1911, som inte hade tänkt sig att sänka farten i påstigningsögonblicket, var förbundet med tumultfyllda scener. Efter många festivitas och 30 smärtande vadmuskler gick uppstigningen fridfullt tillväga och i väldigt vackra omgivningar. Vår rutt hade, med en del avstickare, fram till nu följt den förhållandevis nya Första Världskrigsrutten - en tur, som följer fronten i de klippiga bergen där österrikiska Kaiserjägare och italienska Alpini-soldater utkämpade hårda slag om de strategiskt viktiga bergspassen under åren 1915 - 18. Många soldater dog vid slagen, men ännu fler stupade av kyla eller dödades av laviner. För länge sedan, och många årtionden innan Windstopper och Gore-Tex utvecklades, var de hårda vintrarna soldaternas värsta fiende.

Det var dags att fördjupa sig lite i historien över en kopp jägerte med utsikt över de märkvärdiga klippformationerna, Cinque Torri. De uthålliga kunde med lite tur följa med den otröttlige Niller, vars fotbollsben aldrig ger upp innan solen går ned. Och efter det sista åket ned genom skogen med ryggsäckarna parkerade på toppen hos oss andra, slutade skidåkningen för i dag.

Falzarego-passet, brant bergbana.

Nu var det bara 10 minuters busstransport och den otäckt branta bergbanan från Falzarego-passet upp till härbärget på Lagazoui vårt sista hinder innan vi med gott samvete kunde ta på oss torra kläder och beställa en afterski-pilsner.

På terrassen framför Rifugio Lagazoui i 2800 meters höjd insvept i filtar och med ett glas rödvin eller en jägerte i handen är solnedgången över Dolomiterna en upplevelse man sparar på en särskild plats i sitt arkiv över intryck som inte ska glömmas bort.

De enda ljuden, när kabinliften har stannat för dagen, är de härdade alpsparvarnas skriande och vinden som susar genom de snirklande dalarna och runt klipptopparna. Man är isolerad på berget och i takt med att mörkret faller blir de mäktiga bergen sovande jättar som frammanar en sak: Vördnad.De små ljusprickarna från de många pistmaskinerna sprider ut sig över skidområdena. Maskinernas piloter passar deras ensamma jobb med att göra de puckliga och uppkörda pisterna perfekta till nästa morgon.

God kvällsmat och anekdoter

Inomhus väntade en härlig kvällsmåltid i den mysiga matsalen och vi gick igenom dagens skidupplevelser, som alltid på afterskin. En del klagade kopiöst över att vi skulle sova i sovsal med riktiga täcken istället för i bivack i snön. SEDAN kom historierna; värden Guido började berätta om de stackars soldaterna som låg i många, många månader häruppe – fångade i ett hopplöst skyttegravskrig under omänskliga förhållanden. På dagen hade vi alla varit inne i en av de trånga österrikiska maskingevärställningarna och kunde själva känna av tröstlösheten.

Historien om hur italienarna högg flera hundra meter tunnlar genom berget där österrikarna hade förskansat sig och sprängde bort hela toppen. Kvällen gick, Guido kom med bilder från när de filmade Cliffhanger med Sylvester Stallone häruppe. Han berättade legenderna om dvärgkungar som härskade här förr i tiden osv. Till slut höll gästernas öron på att ramla av och vi somnade sedan gott.

Skidåkning i Cortina d’Ampezzo

Måndag var det skidåkning i Cinque Torri och efter få minuters busstransport var vi i Pocol med direkt skidåkning till Cortina d'Ampezzo. Vi hann bara ett av de två legendariska skidområdena i Cortina - Tofane. På den motsatta sidan av staden ligger området Faloria, som verkar lika människotomt, men dagen höll på att gå på standby och stämningen var mer till en extra fikapaus än till flera kilometer under skidorna.

De hoppfulla guiderna var tvungna att skänka ”fail”-öl laget runt, efter att ha lockat med sig hela gänget nedför en barn-lekbacke med uppblåsbara tomtenissar och gummitunnlar. Till vårt försvar var vi tvungna att påpeka att vi inte själva hade varit överallt, så en enstaka miss då och då måste man alltså förvänta sig.

Efter ännu en trevlig kväll på Rifugio Lagazoui var det nästa morgon dags att röra sig norrut mot Kronplatz. Ryggsäckarna spändes ordentligt fast och efter lite benskakningar och ett par sprattelgubbehopp var vi på väg. Turen ned över den nästan en mil långa naturpisten med de karga klippsidorna, de imponerande istappsformationerna som spränger ut från bergssidan och den märkliga tystnaden var ännu en gång en naturupplevelse i särklass.

Vädret var för fjärde dagen i rad med oss - sol och vindstilla och det i en säsong med bottenrekord i antal soltimmar! Vid änden av ravinen väntade hästarna på den frusna floden för att dra oss över till "civilisationen" igen. Två långa rep efter en kälke och de tre snowboard-grabbarna uppe hos kusken och så bar det iväg. Om förste man i ledet snubblar uppstår en mycket festlig dominoeffekt, så det gäller att vara alert. Turen förlöpte dock utan tumultscener och vi lastades av i Armentarola i gott behåll.

Tidsplanen gick ut på att äta en tidig lunch hos nunnorna på det gamla och mycket lilla klostret Heillige Kreutz. Vi var nu på väg in i den företrädesvis tysktalande delen av norra Italien. Niller hade gjort ett listigt avtal med en gammal bonde, Albert, som skulle hämta oss i Pedraces och transportera oss till St. Vigilio med förbindelse till liften upp till Kronplatz.

Albert visade sig vara legendarisk. Hans gamla militärbuss var utrustad med fläktar, jungfru Marior, krucifix, tingeltangel och krimskrams. I virrvarret på instrumentbrädan fanns för övrigt två väckarklockor - en till sommartid och en till vintertid! Allt vad Albert företog sig föregick i slowmotion, även när han satte sig in på förarsätet och ägnade ett par minuter på att stoppa bomullsvadd i öronen. Niller höll på att få ett nervöst sammanbrott när det visade sig att bussen inte kunde, eller ville, åka fortare än 40 km/h. Vår värd på Rifugio Gran Foda, Toni, berättade senare på dagen skadeglatt att Albert hade blivit gråhårig över en natt när skatteväktarna - de fruktade Guardia Finanza - hade gått igenom hans (bristfälliga) bokföring och hittat oöverensstämmelser.

Kontrasten till det öde Lagazoui var stor, när vi stod i St. Vigilio vid liftsystemen av senaste modell. För första gången sedan Canazei var det antydning av köbildning, men de moderna liftarna hela vägen runt om Kronplatz visade sig vara mycket effektiva. Som tur var så var skidåkningen lika bra, dock med väsentligt fler folk på pisterna än vi hittills hade sett. Kronplatz fungerar som liftsystem på så sätt att nästan alla liftar - och det är många - hamnar på samma bergstopp.

Efter att vi hade inkvarterat oss på det lilla mysiga Rifugio Gran Foda och tagit av ryggsäckarna kunde de outtröttliga ännu en gång följa med Niller på ett sista åk. Vi andra få förnuftiga valde att njuta en välförtjänad fatöl på terrassen med utsikt till Marmolada-glaciären i det sena eftermiddagsljuset. Vår värd Toni var gammal bergsbestigare och en liten kul typ som smygrökte när hans slovenska fru inte såg det. Han frågade oss vad vi ville ha till kvällsmat och satte ihop en meny.

Niller och jag hade varit lite spända på om det var rum till oss när vi kom inramlande 13 personer. Telefonsamtalet med Toni några dagar innan hade varit ganska förvirrande, med dålig förbindelse och bruten tyrolertyska. Allt var dock som det skulle vara. Vi hade en härlig kväll med en ny dags upplevelser att skryta om.

Femte och sista dagen, från toppen av Kronplatz

Femte och sista dagens förmiddag ägnades åt att åka från toppen av Kronplatz nedför de otroligt långa pisterna mot Brunico, med en känsla att kunna spotta rakt över de österrikiska Alperna. Klockan 12 var det dags att träffas med vår vän, Albert, som skjutsade tillbaka oss till Pedraces. Härifrån var det skidåkning hela vägen till Canazei - över det vackra vågiga landskapet Alta Badia, över Campolongo-passet, genom Arabba och hem till Canazei. När vi hade tagit sista liften och stod på toppen av vår "hemmaplan" Belvedere, kände en av grabbarna som hette Henrik plötsligt ett outhärdligt behov av att ta ett sista åk endast iförd snowboard, boxershorts och guidejacka! Under hojtande och busvisslande susade vi ned en sista gång i eftermiddagssolen, ned över Belvedere och genom skogen till Canazei. Skogspisten slutar där stadens bästa vinbar ligger, och det var ju perfekt att avsluta turen med en gemensam skål i ett glas Brunello.

Resten av veckan var vi som en familj, en sammangaddad skara som inte hade så mycket att göra med de många andra gästerna som inte hade varit med på safarin. Känslan att ha varit borta länge delades av alla i gruppen och vad som hade hänt hemma i Canazei kändes i stort sätt sak samma. Torsdag morgon gick jag till hotellet för att se hur det stod till. Alla, förutom Johnny som alltid var redo på ett extra åk, släntrade runt i badtofflor och drack kaffe eller sov länge och hade inga som helst planer om att komma upp på berget på länge. Vi hade åkt skidor i dagarna fem med samma liftpass, i stort sett utan att åka på samma pist två gånger. La vita e bella.

FAKTA:

Superski Dolomiti är ett av världens största skidområden. Skidpasset täcker ca 1250 pistkilometer och 458 liftar.Ett liftpass till 8 dagar i högsäsongen kostar 1690 kr. Avståndet från den dansk-tyska gränsen till Canazei är 127 mil. Winther Rejsers femdagars safari är inte en överlevnadsmanöver för off-pistspecialister utan snarare en utökad pistvisning. Det kräver att man kan åka skidor hela dagen, att man är i någorlunda form men inte nödvändigtvis maratonlöpare, att man åker säkert på röda och svarta pister och att man kan se det roliga i att dela rum med nya människor.Gruppens sammansättning var på denna första tur tre tjejer och tolv killar, åldersmässigt fördelat från 20 år till 50 år.Glöm allt om tyrolerpunk och svettig hip-hop. Turen är för folk med sinne för naturupplevelser och social samvaro. Utrustningen är vanliga bra skidkläder samt en kroppsnära ryggsäck på ca 35 liter. Guiderna tar med tvättmedel i små engångspaket till uppsköljning av skidstrumpor och tröjor.